a sporadic journal

Det ser fint ut genom ett filter


Jag är ledig nu. Faktiskt har jag varit ledig sen i tisdags och jag börjar inte jobba förrens på måndag så det betyder fem dagar då jag kan göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till tider. Det blir den längsta ledigheten jag har denna sommaren, så det är ju väldigt skönt! Däremot börjar jag få ont i halsen igen... Jag gick på penicilin i tio dagar och gick av den kuren i onsdags men det verkar ju inte som att det hjälpte. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk nu...
 
 
Iallafall. Igår drog jag och tjejerna från högstadiet till Grebbestad för att käka och hänga lite. Det blev macri och de käkade räkfrossa medans jag tog en bakpotatis med räkröra istället. Väldigt gott! Sedan satt vi där och snackade en stund innan vi tänkte dra till terassen, men ingen var sugen på att betala inträde så vi drog oss hemåt istället eftersom Moa och Melinda skulle jobba idag!

Boktips


Det hör ju till sommaren att läsa. Nu har jag varit rätt så dålig på att läsa under en period och denna boken var ingen bok jag började läsa för att få skön sommarläsning, men jag tycker nog den passar som det ändå. Den ska man läsa när man har tid att reflektera över innehållet och när man har tid att ta till sig det som står. 
 
Boken heter Och bergen svarade och är skriven av Khaled Hosseini. Han har även skrivit Flyga drake och Tusen strålande solar och även dessa har jag hört är väldigt omtyckta. 
 
När jag började läsa tyckte jag att boken var väldigt dryg och trög vilket gjorde att jag plockade upp en annan bok som jag läste vid sidan av för att inte tröttna alldeles för mycket. Men ju mer jag läste desto mer tyckte jag om den. 
 
Vad som är handlingen är lite diffust men det är också det som är det fina. Man får stöta på flera olika personer och man får små glimtar av deras liv, men boken börjar och slutar med Abdullah och hans syster Pari. De är födda i en fattig by i Afghanistan och deras mor avled strax efter att Pari föddes. Deras far hittar en ny fru och de får två barn ihop varav det förstfödda inte överlever sin första vinter. Deras fars nua fru har en bror som arbetar i Kabul hos en rik man och hans fru. Frun kan inte få barn men vill väldigt gärna ha det och tillslut får hon en dotter; Pari. 
 
Tiden går och saker förändras. Människor flyttar ut, andra flyttar in, krig och oroligheter. Det är lite svårt att förklara hur boken är utformad men jag tycker att det är en fin berättelse om livet. Och så är ju språket väldigt fint tycker jag och i slutet fällde jag allt ett par tårar och plötsligt kändes ungdomsromanen jag läste parallellt bara platt, tråkig och fjantig...
 
 

vad händer


Jag är inne på sjunde dagen med pencilin och är bra mycket bättre. Jag kunde inte jobba mina sista dagar på kyrkogården (positiva med att jag varit sjuk är ju att jag tappat en del i vikt. Najs) men jag var tillräckligt pigg för att kunna hänga med som planerat på det nya jobbet! (Eller jag är ju bara sommarvikarie!, men ändå) Jag hade introduktionsdagar i torsdags och fredags, och fick erbjudande om att hoppa in nu under helgen också, så när jag skrivit klart detta ska jag byta om och bege mig dit.
 
Det känns lite som att sommaren springer iväg utan att jag hinner njuta av den alls. Jag har badat en gång i år, jag har knappt varit ute med vänner och jag tänker hela tiden på hur najs livet var för ett år sedan. Förra sommaren kommer ingenting någonsin att slå, men sådant är väl livet antar jag. Jag får påminna mig själv om att jag ändå firat midsommar, varit på festival och sommarläst lite. Dock hade jag hellre velat spendera fler dagar på exempelvis smögen med sol och bad. Men så blir det inte just nu.